fbpx

MATHIAS CARLZON

”Vi vill frälsa Sverige med Biski”


Delar av 7H Paraalpint i Stöten: Mathias med sonen Hampus, Sofie med dottern Ebba och maskoten Vargy.

Det började med några föräldrar som ville kunna ta med sina barn på ett kvällsåk i hemmabacken i Bollebygd. Ett år senare samlar föreningen 7H Paraalpint paraskidåkare från stora delar av Sverige och har dessutom en satsning på Paralympics på gång…

Mathias Carlzon är själv lite frågande till hur det kunde bli så stort, så snabbt.

–Vi drog igång föreningen förra året och på den tiden har det utvecklats till att bli allt det här, med ett hundratal medlemmar och folk från hela landet som hör av sig och är intresserade, det är helt fantastiskt, säger han.

Ville åka skidor med barnen
Men vi tar det från början. Upprinnelsen till föreningen 7H Paraalpint var några skidentusiaster i Bollebygd/Ulricehamn som gärna ville hitta ett sätt att kunna ta med sig sina barn med funktionshinder och dela skidåkarglädjen med dem. Men förutsättningarna saknades.

–Det finns hjälpmedel att hyra på ställen som Åre och Sälen, men här där vi bor fanns det inte. Vi ville inte bara åka en vecka om året, vi ville kunna göra detta oftare än så, berättar Mathias.

Saknade utrustning och utbildning
Men man saknade alltså både utrustning, en så kallad Biski, och utbildning i hur den fungerar.

–Det är en kunskap som nästan inte finns utanför skidorterna, och särskilt inte här i västra Sverige, säger Mathias.

–Vi pratade med banken här lokalt, som stöttar idrott på olika sätt, men de sa nej. Så då hyrde vi en Biski på sportlovet och anordnade prova på-dagar. Det kom mycket folk och väckte så pass mycket uppmärksamhet att vi fick lite press och ett reportage i lokal-TV. Då vaknade banken: ”om ni bildar en förening så kan ni få bidrag” sa de.

Projektet växer
Sagt och gjort: Mathias och de andra bildade föreningen 7H Paraalpint och började arbeta med att få igång verksamheten lokalt. Då hörde organisationen Leader Sjuhärad av sig. Det är en organisation som på olika sätt stöttar lokal utveckling och tillväxt i Sjuhärad, och här såg man en möjlighet att göra en insats.

–De ville att vi skulle skapa ett större projekt kring detta. Så vi satte oss ner och funderade på hur vi skulle kunna få fler att bli delaktiga och lära sig.

Stockholmsavdelningen bildas
Det finns en skidlärarutbildning på Realgymnasiet i Borås. Med ekonomisk hjälp från Leader startade man ett projekt kring ”totalskidåkning”  där man hade tänkt utbilda 10 elever från Realgymnasiet i Borås i skidåkning med Biski men det blev 15 elever från inte bara Borås utan även Göteborg, Malmö och Lund.

I samma veva blev Mathias kontaktad av några personer i Stockholm som hade hört talas om vad som var på gång och ville skapa något liknande. Det blev så att de bildade en Stockholmsavdelning av 7H Paraalpint

Problemet var bara att organisationen Leader inte finns i Stockholm på samma sätt (de finns men har annat fokus), vilket ställde till lite problem. Var skulle pengarna komma ifrån?

Utbildning i Åre
–I den vevan skulle vi åka på utbildning i Åre, för att lära oss av deras instruktörer. Det fanns egentligen inte pengar, men på något sätt lyckades vi få med oss de här Stockholmarna också på en veckas kurs i Åre. Vi snålade som sjutton och levde på gulaschsoppa i fyra dagar, men vi hade väldigt kul och lärde oss massor! Men fortfarande hade vi ju inte löst den ekonomiska detaljen kring utrustning till Stockholm.

Det var inte förrän 7H Paraalpint var med på en mässa i Alingsås som man fick höra talas om Bidragsstiftelsen.

Fick tips om Bidragsstiftelsen
–Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel med entourage kom förbi mässan och tittade, vilket var trevligt, men det bästa var att någon i sällskapet dröjde sig kvar lite extra. Så vi pratade på och förklarade läget: ”vi har instruktörer men inga pengar”. Det var då fick vi tipset om Bidragsstiftelsen, vi hade ingen aning om att de fanns innan.

Man skrev ihop en ansökan, kompletterade den med ett beskrivande brev och skickade till Bidragsstiftelsen. Ansökan beviljades, vilket innebar att man hade finansieringen för Stockholmsavdelningen ordnad.

Fortsätter växa
Idag har 7H Paraalpint 12 Biskis i Ulricehamn/Bollebygd och tre är på väg till Stockholm. Och ännu mer är på gång.

–Det är så häftigt att ett lokalt initiativ här nere växte så mycket och så snabbt! Idag är Stockholmsavdelningen på gång och vi har fått intresseanmälningar från andra delar av Sverige också till exempel Norrköping, Isaberg i Småland, Laholm och Örebro. Det blir ringar på vattnet. På grund av årets snöbrist fick vi till exempel åka till Kisa och hålla en utbildning. Det gav lokala kontakter, eftersom det visade sig att de hade en biski men inga som var utbildade på att hantera den. Det löste vi när vi var där, så det händer ju grejor hela tiden…

Belöningen: att möta andra
–Allt arbetet med föreningen tar ju mycket tid, men just detta att man får kontakt med andra i samma situation är så häftigt. Man möter så många människor och får så mycket energi tillbaka. Vi har även varit iväg på en resa tillsammans också till Sälen/Hundfjället och Stöten. Det har varit fantastiskt!

–Det är en så häftig grej att komma iväg ett helt gäng och åka tillsammans! Hade vi haft obegränsat med pengar så hade vi nog velat frälsa hela Sverige med Biski, avslutar  Mathias med ett skratt.

PS. Den varma och snöfattiga vintern 2019-20 gjorde att det inte blev mycket skidåkning för 7H Paraalpint. Istället fick man upp ögonen för downhillcykling för rörelsehindrade. Nu håller man på med en ansökan för finansiering…


JENNIE ISAKSSON

”Det här bidraget betyder så mycket!”

Jennie Isaksson levde ett alldeles vanligt liv med sambo, lägenhet och jobb i skånska Osby. Men under första graviditeten drabbades hon av en ovanlig sjukdom: Guillain-Barrés syndrom. Sjukdomen bryter ner immunförsvaret och orsakar förlamning i hela kroppen, vilket ledde till att Jennie hamnade i rullstol.

–Jag låg på sjukhus i ett år. Periodvis svävade jag mellan liv och död och blev till och med återupplivad två gånger. Men jag tog mig igenom och ut på andra sidan, berättar Jennie.

Fyra barn = fullt upp
Idag lever Jennie ett ganska vanligt familjeliv. Det första barnet följdes av tre till och hela familjen bor i en marklägenhet i Osby.

Med fyra barn råder inga direkta sysselsättningsproblem och den mesta tiden går åt till att att få familjepusslet att fungera hemmavid.

–Barnen är 3, 8, 9 och 12 år gamla, så det är fullt upp hela tiden, skrattar Jennie.

–Jag gillar ju såklart att vara hemma mycket också och vara med familjen, så det är inget problem, säger Jennie med ett leende. Vi lagar mycket mat och kollar film tillsammans, men vi gör också mycket utflykter och picknicks. Vi grillar gärna.

Älskar att resa
Ett stort intresse i familjen är att resa, och det var precis vad pengarna från Bidragsstiftelsen gick till: en rekreationsresa till Gran Canaria för henne och sambon Björn. Det blev en vecka med sol, bad och avkoppling.

–Att bada gick över förväntan, det är inte alltid så lätt för mig. Men jag älskar verkligen att bada! Vi låg också mycket på stranden och solade och bara njöt av värmen. Och på kvällarna var vi ute och åt, det var verkligen total avkoppling!

–Jag låg på sjukhus i ett år. Periodvis svävade jag mellan liv och död och blev till och med återupplivad två gånger. Men jag tog mig igenom och ut på andra sidan, berättar Jennie.

Fyra barn = fullt upp
Idag lever Jennie ett ganska vanligt familjeliv. Det första barnet följdes av tre till och hela familjen bor i en marklägenhet i Osby.

Med fyra barn råder inga direkta sysselsättningsproblem och den mesta tiden går åt till att att få familjepusslet att fungera hemmavid.

–Barnen är 3, 8, 9 och 12 år gamla, så det är fullt upp hela tiden, skrattar Jennie.

–Jag gillar ju såklart att vara hemma mycket också och vara med familjen, så det är inget problem, säger Jennie med ett leende. Vi lagar mycket mat och kollar film tillsammans, men vi gör också mycket utflykter och picknicks. Vi grillar gärna.

Älskar att resa
Ett stort intresse i familjen är att resa, och det var precis vad pengarna från Bidragsstiftelsen gick till: en rekreationsresa till Gran Canaria för henne och sambon Björn. Det blev en vecka med sol, bad och avkoppling.

–Att bada gick över förväntan, det är inte alltid så lätt för mig. Men jag älskar verkligen att bada! Vi låg också mycket på stranden och solade och bara njöt av värmen. Och på kvällarna var vi ute och åt, det var verkligen total avkoppling!

– Det är så himla betydelsefullt för oss att kunna få göra en sån här resa. Jag är oerhört tacksam för att vi fick möjligheten. Det är fantastiskt att sådana här bidrag finns, det betyder så mycket, avslutar Jennie

– Det är så himla betydelsefullt för oss att kunna få göra en sån här resa. Jag är oerhört tacksam för att vi fick möjligheten. Det är fantastiskt att sådana här bidrag finns, det betyder så mycket, avslutar Jennie


MUHAMMAD UMAIR

”Bidragsstiftelsen har givit mig friheten tillbaka.”

Muhammad Umair kom från Pakistan till Sverige och Åmotfors vid norska gränsen i augusti 2017. Där bor han nu i ett hus tillsammans med sin fru och tre barn medan han pluggar. 

Målet: att bli rektor
– När jag kom till Sverige började jag direkt på SFI. Nu är jag klar med vuxenutbildningen och har sökt in på universitetet. Jag är ekonom i grunden med en utbildning från mitt hemland. Men nu har jag bestämt mig för att vidareutbilda mig till att bli lärare och därefter studera vidare för att bli rektor eller så kanske jag läser psykologi med inriktning på att bli barnpsykolog. 

I rullstol sedan 2013
Muhammad sitter i rullstol sedan en mc-olycka 2013. Han stod still vid ett rödljus när han blev påkörd av en bil som kom bakifrån i hög hastighet. Han kan gå kortare sträckor hemma med rullator men kan inte ta sig hemifrån för att till exempel gå och handla på egen hand. 

Längtan efter bil
De första två åren i Sverige stannade han därför mest hemma medan hans fru jobbade och försörjde familjen. Det var knapert att leva på en lön. Familjen önskade sig en bil för att kunna öka sin frihet, men det var sällan det blev pengar över som gick att lägga undan. Det blev ingen bil och Muhammad hade svårt att komma hemifrån. 

Men så skickade han in en ansökan till Bidragsstiftelsen för att få bidrag till en fyrhjuling. Bidraget beviljades och äntligen kunde han skaffa sig ett fordon som gjorde det möjligt att ta sig runt på egen hand. 

Har återfått friheten
–Fyrhjulingen innebär frihet för mig. Jag kan ta mig hemifrån och åka och handla, eller till skolan. Jag kan också ta mig ut i skogen, vilket är bland det bästa jag vet. Jag älskar att vara i skogen, känna dofterna och lyssna på alla ljuden från träd, bäckar och fåglar. Det är frihet! Jag är otroligt tacksam gentemot Bidragsstiftelsen för detta. Det har betytt enormt mycket för mig och för min familj. Jag har återfått min frihet, avslutar Muhammad. 


MARCUS KRINGBERG

”Elmoppen ger mig frihet!”

Marcus Kringberg är 24 år och bor i Vasastan. Han gillar att se film, träffa kompisar, spela teater, träna på gym, simträna och är som 24-åringar är mest. Familjen består av mamma, pappa och en syster som bor på Kungsholmen. 

Marcus har en CP-skada vilket gör det svårt för honom att röra sig utan hjälpmedel. Därför stod en elmoppe att ha på landet högt på önskelistan. Marcus ansökte hos Bidragsstiftelsen och i mars kunde han hämta ut sin moppe. Det blev en blå Elite 2 plus. Den är bra att köra i terräng tack vare bra fjädring och däck. Med den kan han susa fram i upp till 15 km/h.

–Vi har ett sommarställe norr om Stockholm och där är det perfekt för mig att ha elmoppen. Med den kan jag köra ner till bryggan, åka och köpa glass eller möta mina assistenter när de kommer med bussen.

Andra saker Marcus gillar att göra på landet är att köra fyrhjuling, ta en tur med båten eller bara slappa på altanen.

–Dessutom har vi egen strand, så man kan bada väldigt lätt. Det är lyxigt!

Marcus tar ibland även cykelturer på landet. Han har en cykel som är specialanpassad för honom. –Vi spelar också mycket spel, bl. a Fortuna som är en sorts kulspel där man tar upp kulor med en pinne och stöter till dem så att de fastnar i fack med olika poängantal. En slags gammaldags flipper kan man säga.

Marcus bor hemma hos föräldrarna, i lägenhet. Han hjälper till i hushållet genom att städa, handla och laga mat.
–Mina favoriträtter är kycklinggryta, lasagne och pasta. Jag är grym på lasagne!

Marcus längtar inte så mycket efter egen lägenhet, eftersom det är lite oroligt med assistanssituationen just nu. Det är en trygghet att ha föräldrarna hos sig nattetid.   

Till vardags jobbar Marcus med administrativa uppgifter på ett energibolag.

–Jag trivs på jobbet och har bra arbetskamrater. Men min dröm är att bli systemtestare och leta efter buggar på webbsidor. Det finns YH-utbildningar och jag har sökt in till hösten. Jag hoppas på att komma in!


REBECKA CARLSSON

”Mitt bidrag ska hjälpa mig till Paralympics – både sommar och vinter”

Foto: Henrik Alstersjö

För Rebecka Carlsson från Jönköping är träningen och kärleken till idrotten en stor del livet. Hon tränar 5 dagar i veckan och är aktiv i inte mindre än tre sporter: tennis, badminton och rullstolscurling, där hon tillhör landslaget. Tennisen tog hon upp förra sommaren och har hunnit ordna med tävlingslicens men inte börjat tävla än. Badmintonen började hon med så sent som i vintras, men har redan blivit tillfrågad om att tävla. I båda sporterna anses hon ha potential att gå långt. Men just nu i Corona-tider ligger alla tävlingar på is.

För Rebecka Carlsson från Jönköping är träningen och kärleken till idrotten en stor del livet. Hon tränar 5 dagar i veckan och är aktiv i inte mindre än tre sporter: tennis, badminton och rullstolscurling, där hon tillhör landslaget. Tennisen tog hon upp förra sommaren och har hunnit ordna med tävlingslicens men inte börjat tävla än. Badmintonen började hon med så sent som i vintras, men har redan blivit tillfrågad om att tävla. I båda sporterna anses hon ha potential att gå långt. Men just nu i Corona-tider ligger alla tävlingar på is.

Medlem i Curlinglandslaget
Rebecka sitter i rullstol sedan tre år och har tränat curling i två. På den korta tiden har hon ändå lyckats ta en plats i landslaget.

–När de ringde och sa att jag hade blivit antagen till landslaget, alltså den känslan…!
Som aktiv inom tre sporter säger det sig självt att Rebecka lägger mycket tid på sitt idrottande.  
–Idrotten tar mycket energi, men den ger ännu mer tillbaks. Annars skulle jag ju inte hålla på. Men visst är det krävande, så när jag inte tränar så vilar jag mycket. Jag måste det för att orka med dagarna. Då blir det mycket tv, film och serier. Jag gillar svenska kriminalare så Wallander, Beck, Johan Falk m.m. kan jag i stort sett utantill. Jag kan slappna av bra till dem. Sen umgås jag såklart också gärna med familj och vänner.

Högt ställda mål
Även om Rebecka är relativt ny på både Curling och tennis är det ingen tvekan om vad hon vill. Och hon siktar högt:
–Drömmen är ju att komma med på Paralympics, såklart. Det är alla idrottares dröm. Men jag skulle gärna vilja delta både i sommar- och vinterparalympics, både curling och tennis. Jag är visserligen rätt ny på tennisen, men om man får drömma… Och viljan finns såklart, och den räcker rätt långt.

Tennisrullstol ger möjlighet att utvecklas
För att kunna utvecklas vidare inom tennisen har Rebecka nyligen fått pengar från Bidragsstiftelsen för att kunna skaffa sig en tennisrullstol.

–De här rullsstolarna är helt annorlunda från vanliga rullstolar. Som nybörjare kan man använda sin vanliga stol till att börja med. Men ska man fortsätta spela och satsa så behöver man en speciell tennisrullstol som är anpassad efter en själv, och sådana kostar en väldig massa pengar.
–Den här är utprovad och byggd precis efter mig, den kommer att hjälpa mig väldigt mycket i mitt tennisspelande. Och bidraget jag fick från Bidragsstiftelsen var absolut en förutsättning för att det skulle vara möjligt.

–Jag är så glad för den, träningen är mitt liv. I alla fall en mycket stor del av det.   


SEBASTIAN SJÖLUND:

”Det blir mycket World of Warcraft”

Sebastian Sjölund är 25 år och kommer från Luleå, där han bor i en lägenhet. Till vardags  jobbar han med att tvätta bilar på en bilverkstad. Han trivs bra, både med sitt jobb och med kollegorna.

När Sebastian inte jobbar gillar han att träna styrketräning. Det gör han både hemma och på gym.

–Benpress är kul! Jag gillar militärpress med skivstång också. Det jobbigaste jag gör är en benövning som är jättejobbig.

–Träningen är ett sätt för mig att må bra, men också ett sätt att utmana mig själv och se hur stark jag kan bli.

Kopplar av med film
Annars gillar Sebastian att vara hemma och koppla av med tv och film. Favoritserien heter Paradise PD, en tecknad serie om en brottsdrabbad småstad och dess inkompetenta polis.

–Den är väldigt rolig och knasig. Påminner lite om en annan serie som heter Brickleberry, som jag också gillar. Men jag gillar såklart serier som Simpsons och Family guy också.

–Men det kan bli att jag tittar på lite vad som helst, det beror på vad jag är på för humör.

Hjälper mormor med datorn
Sebastian har sökt, och fått, bidrag till en dator. Den använder han till att spela på. Men inte bara.

–Jag har den till lite av varje. Jag surfar, kollar youtube och lite sånt. Och så hjälper jag min mormor med hennes bokföring. Hon brukar komma över 1-2 gånger i veckan, så vi ses ganska ofta. Men vi jobbar inte bara, vi passar också på att fika och prata lite. Det är viktigt att träffa mormor så mycket jag kan tycker jag.

Gillar World of Warcraft
–Men på helgerna spelar jag en hel del, mest World of Warcraft. Det är ett evighetsspel där man gör uppdrag och dödar fiender bland annat. Det är roligt och man kan spela hur länge som helst. Jag är på level 120.

–World of Warcraft är roligt för det är bra grafik och spännande handling. Jag spelar mycket, men vissa saker i spelet tar ganska lång tid så då kan jag tröttna ibland och pausa lite. Men sen fortsätter jag.

Vill ta körkort
För framtiden vill Sebastian hitta ett jobb som är bättre betalt för att så småningom kunna ta körkort och köpa en bil. Ännu längre fram i tiden har han drömmar om fru och barn och ett hus.

–Vi får väl se när det blir, men det skulle jag vilja, avslutar Sebastian.



CHRIZTIAN WENNERSTEN:

En skäggig gentleman med ordets gåva.

Chriztian Wennersten är 37 år och bor i Växjö, men är född i Stockholm. Att han blev smålänning kom sig av att hans mamma drömde om ett stort hus på landet när han var barn. Idag bor han i en lägenhet i Växjö, trivs bra, men har ändå en dröm om att en dag flytta tillbaka till huvudstaden.

Chriztian föddes med ryggmärgsbråck och har suttit i rullstol i hela sitt liv. Hans största intressen är kompisar, film, tv-spel och musik.

–Jag är hårdrockare i hjärtat, men lyssnar på all musik, bara den har själ säger Chriztian.

–Jag har försökt lära mig att spela gitarr, men det har gått sådär. Jag kan introt till ”Smoke on the water” och en halvkass ”Nothing else matters”, men där tar det stopp.

Född till att skriva
Istället är det ord och skrivande som upptar det mesta av Chriztians tid.

–Att skriva var det enda jag var bra på i skolan och mina lärare uppmuntrade mitt skrivande. På den vägen är det. Jag har givit ut två böcker med dikter och blandade texter och nu är en tredje diktsamling på väg ut.

Men dikter är inte det enda Chriztian skriver. Häromåret erbjöd han sina tjänster till Musikhjälpen.

–Jag skrev tal, dikter och andra texter åt folk och pengarna som kom in gick till Musikhjälpen. Det var ett roligt sätt att vara med och bidra på.

Skägget förbrödrar
Rätt så nyligen gick Chriztian med i – en skäggklubb!

–Vi heter Bearded Villains och tanken med klubben är att både lyfta fram skägget som attribut och mannen bakom det. Syftet är att försöka vara gentlemen i ett samhälle där många män inte är så himla gentlemannamässiga. Vi sysslar mycket med välgörenhet. Till exempel anordnar vi skäggtävlingar och liknande och intäkterna därifrån går till välgörande ändamål. Man måste givetvis ha skägg för att vara medlem och vid inträdet måste skägget vara minst fyra cm långt. Man börjar som Villain Hopeful, sen avancerar man till Chapter Hopeful innan man slutligen blir fullvärdig medlem i Bearded Villains Swedish Chapter.

Bearded Villains har några hundra medlemmar i i Sverige, varav några finns i Växjö.

–När vi ses så är det oftast i samband med ett event, det kan vara en insamling till en hjälporganisation eller så samlas vi kring något offentligt arrangemang, Musikhjälpen till exempel. Men vi deltar också i Prideparader eller pärlar pärlor med Barncancerfonden. Vi försöker på olika sätt att dra vårt strå till stacken för att göra världen till en bättre plats att leva i.

Utöver det anordnas det så kallade “Meets”, så som Gothenbeard i Sverige och BEARDsterdam i Amsterdam. Det är Europas största skäggträff som anordnas av klubbens holländska avdelning.

–Men givetvis är det ju inte alltid så stort och maffigt. Ibland ses vi hemma i all enkelhet hos en medlem på en grillkväll eller tar ett par öl på krogen i goda bröders lag. Vi finns och syns även i diverse sociala medier samt har en personlig chat för klubben där vi dagligen hörs av.

Nya böcker på väg
Annars är det som sagt skrivandet som står i fokus för Chriztian. Och det är där som han har haft kontakt med Bidragsstiftelsen:

–Att ge ut böcker är kostsamt. Den första bekostade jag själv, men den andra fick jag hjälp med från Bidragsstiftelsen och den tredje som är på väg kommer också ut med bidrag från dem. Det är fantastiskt att man kan få den hjälpen, annars hade det inte gått.

–Det har blivit många poesiböcker för min del, vilket givetvis har givit mig oerhört mycket. Men utöver poesi skriver jag även, sporadiskt, på två kriminalthrillers. Den ena av dessa är den första boken som ska ingå i en trilogi.

–Jag skriver även på en slags självbiografi som ska belysa hur man kan leva och fungera om man lever med ohälsa. Jag skriver den som en slags dagbok för att visa hur snabbt man kan skifta ifrån att vara glad till att vara ledsen och sen glad igen.

–Jag skriver den i hopp om att den ska nå ut till människor som går igenom samma – eller liknande – känslor som jag, men som kanske inte har hittat ett fungerande verktyg för att själva berätta hur de mår. Dessa människor kanske i sin tur kan låta nära och kära läsa boken så att de får lite mer vetskap och förståelse i ämnet, så att de vet hur de på bästa sätt ska kunna agera.

Men: innan den kommer ut så blir det, som sagt, först en brutal och blodig mordhistoria, avslutar Chriztian med ett skratt.


NIKLAS RODHBORN:

En vinnarskalle berättar.

Vi har sett honom i TV4:s ”Vinnarskallar” och hört honom kommentera tennis på TV. Niclas Rodhborn är gotlänningen som nådde den absoluta världstoppen i två sporter: rullstolstennis och rullstolsbasket. Vägen dit var lång och hård, men med en massa vilja, driv och jävlaranamma tog sig Niclas tillbaka och lyckades prestera på en nivå som de flesta bara kan drömma om.

Niclas var som vilken annan nittonåring som helst: levde ett aktivt liv med kompisar och flickvän, hockey- och fotbollsträning.

–Hockeyn var mitt liv och något jag ville satsa på. Drömmen om NHL fanns där, säger Niclas.

–Men så blev det så att jag förlorade min flickvän helt oväntat. Det kom som en total chock. Fast vi var så unga, jag var 19 och hon 17, kände vi båda att vi hade hittat rätt person i livet, vägen framåt var utstakad. Jag minns hur ambulansen körde till lasarettet utan sirener och utan brådska, det fanns inget att göra. Läkarna förklarade sen att även vuxna kan drabbas av ”plötslig spädbarnsdöd”, att hjärtat bara stannar, och det var vad som hände.

En period av kaos.
Detta blev början på en period av kaos. Jag var helt förtvivlad, jag fungerade inte, jag sov inte och åt inte. Samtidigt måste ju livet fortsätta, trots det som hade hänt. Jag jobbade inne i Visby vid den här tiden och började tidigt på morgnarna. Så en morgon satte jag mig bilen för att köra till jobbet efter ännu en sömnlös natt. Jag måste ha somnat eller helt enkelt tuppat av på grund av utmattning.

Bilen gick av vägen, krockade med först en telefonstolpe och sedan ett träd. Niclas kastades ur bilen och bröt ryggen i olyckan. Han blev liggande i två timmar innan någon hittade honom och kunde larma ambulans. Niclas har vaga minnen från olyckan och från Visby Lasarett. Nästa minne är från uppvaknandet på Karolinska Sjukhuset.

–Läkaren kom in och berättade läget, att jag aldrig skulle kunna gå mer. Det var ännu en chock. Jag som hade levt ett så aktivt liv, nu skulle jag komma hem till Gotland i rullstol. Det kändes såklart för jävligt.

Idrotten blev vägen tillbaka.
–Men så tänkte jag att jag ju inte bara kunde ge upp. Idrotten hade haft en stor plats i mitt liv tidigare, och jag tänkte att det finns ju idrott man kan ägna sig åt även om man sitter i rullstol. Så jag testade en massa olika sporter, men tyckte att allt var jättetråkigt.

Men bara året efter olyckan kom rullstolstennisen. Niclas testade och kände direkt att det var något som passade honom.

– En fördel med rullstolstennis är att man kan träna mot personer som inte sitter i rullstol. Det gör att det är lätt att hitta folk att spela med så att man kan träna mycket.

Det gjorde Niclas. Han tränade hårt och målmedvetet och det dröjde inte länge förrän han började resa ut i världen och tävla.

–Det var ett hårt schema, det fanns många tävlingar att delta i. Och ju bättre det gick desto mer ville jag ju spela.

Tenniskarriären tar fart…
Men trots tennisen och framgångarna där blev livet tråkigt på Gotland utan hockeyn. Så Niclas flyttade från öjn, först till Kalmar och sen till Stockholm. Han fortsatte med tennisen och blev proffs.

–Det gick väldigt bra och jag var nära att bli uttagen till Paralympics tre gånger: 1992, 1996 och 2000. Och då tänkte jag att jag nu när jag är så jäkla nära, då måste jag ju satsa allt! Jag sa upp mig från jobbet och började min satsning ordentligt år 2000. Det ledde till att jag blev uttagen till Paralympics i Aten 2004.

Bara att bli uttagen var en enorm seger, känslan av att vara där var fantastisk. Det fanns då kanske 20000 spelare i världen och jag var en av de allra bästa. Men redan i första matchen spelade jag mot världsettan och åkte ut. Snöpligt visst, men vaddå… Jag hade ju faktiskt tagit mig hela vägen dit!

…och basketkarriären.
2005 blev jag uppringd av ett basketlag som frågade om jag var intresserad av att komma och testa. Det var roligt, för även om tennisen var rolig hade jag saknat lagidrotten. Jag började träna med dem och märkte snabbt att jag hade stor nytta av hockeyn och fotbollen från tidigare i livet. Jag hade bollkänslan, jag förstod spelet. Dessutom hade jag spelat mycket basket i skolan, så det var inte helt nytt.

Det ena ledde till det andra. Jag åkte på landslagsläger och därefter kom jag med i landslaget. Nu var jag med i två landslag! Det var tufft att satsa så hårt i två idrotter, och ingen av förbundskaptenerna var överförtjust, men jag gjorde det och presterade bra i båda.

2007 spelade Sverige EM-final och vann, enda gången det har hänt.

–Jag spelade halva finalen och kände att jag verkligen bidrog. Det var oerhört stort!

I och med EM-segern kvalificerade sig Sverige också till Paralympics i Peking 2008. Det blev andra gången i Paralympics för Niclas.

Nästa mål: tillbaka till Paralympics
Men 2013 lade Niclas av med elitsatsningen på både basket och tennis. Istället följde en annan karriär: som förbundskapten för rullstolstennisen och expertkommentator på Eurosport. Som förbundskapten kom han nu åter till Paralympics, i Rio 2016.

–En viktig del i mitt liv nu är att missionera för idrotten och särskilt för rullstolstennisen. Det är därför jag har sökt bidrag hos Bidragsstiftelsen, för att kunna köpa in ett par tennisrullstolar som ska finnas till hands för att folk ska kunna testa på ordentligt innan de gör den satsning det innebär att köpa en egen. Det är dyra grejor detta, säger Niclas.

Nu är målet att återigen komma tillbaka till Paralympics i Tokyo 2020.
– Senast hade vi bara med oss två spelare. Den här gången vill jag ha med mig så många som möjligt, men minst sex spelare: två damer, två herrar och två quadspelare så att vi kan spela både singel-  och dubbelturneringarna. Och jag tänker inte ge mig, jag om någon vet ju att det går.


MARIKA VAIHINGER:

”Mitt mål är att vara med i Paralympics. Och att vinna.”

Marika Vaihinger är en aktiv tjej på 30 år från Trollhättan. Hon har en CP-skada som gör att hon har svårt med balansen. Marika gillar träning i olika former och det stora intresset är Racerunning – en sport för personer med CP-skada eller dålig balans.

–Man har ett hjälpmedel som ser ut lite som en trehjulig cykel och kör antingen på bana eller i terräng. Det är jättekul!

Marika tävlar också framgångsrikt och vann EM-guld i Racerunning i somras. I gymmet tränar hon för att stärka upp kroppen och bli starkare i Racerunningen.

Marika har ett halvtidsjobb på Arena Älvhögsborg där hon är personlig coach för folk med funktionsnedsättning.

–Jag hjälper dem att träna i gymmet, det de själva vill träna. Det är mycket bålträning och stabilitetsövningar. Har jag lugnt ser jag till att det är snyggt och fint i gymmet. Jag är lite allt i allo där.

–Man har ett hjälpmedel som ser ut lite som en trehjulig cykel och kör antingen på bana eller i terräng. Det är jättekul!
Marika tävlar också framgångsrikt och vann EM-guld i Racerunning i somras. I gymmet tränar hon för att stärka upp kroppen och bli starkare i Racerunningen.
Marika har ett halvtidsjobb på Arena Älvhögsborg där hon är personlig coach för folk med funktionsnedsättning.
–Jag hjälper dem att träna i gymmet, det de själva vill träna. Det är mycket bålträning och stabilitetsövningar. Har jag lugnt ser jag till att det är snyggt och fint i gymmet. Jag är lite allt i allo där.
Marika har sökt bidrag från Bidragsstiftelsen till en Innowalk. Det är en stor maskin som hjälper personer med nedsatt rörelseförmåga att träna rörelser, till exempel gångrörelser. Den hjälper kroppen att belasta rätt och få bättre funktion i exempelvis andningen. Marika drömmer om paralympics och att Racerunning ska bli en gren där. –Arbete för att det ska bli verklighet pågår för fullt. Kanske kan det bli redan till Paralympics 2024. Där vill jag vara med! Det är mitt fokus nu. Familj och sånt får vänta, avslutar Marika med ett skratt.


STINA KNUTSSON:

“Jag kan göra precis vad jag vill”

Stina Knutsson är 25 år och bördig från Gislaved i Småland. Hon föddes med Downs Syndrom, och det står snabbt klart att Stina är en ovanligt aktiv tjej med många intressen och många järn i elden.

–Jag har två jobb. Dels jobbar jag på ett café på ett äldreboende här i närheten. Det är kul, jag får baka mycket. Dels jobbar jag på Team Sportia. Där gör jag allt möjligt, ibland står jag i kassan eller prismärker varor, men jag jobbar också med att plocka och städa i butiken. Jag trivs jättebra där!

På fritiden spelar hon fotboll, tränar på gym, sticker ut och springer eller tar en cykeltur. Blir det en hemmakväll framför tv:n lockar Let’s dance eller Gladiatorerna. Ett annat stort intresse för Stina är teater och skådespeleri. De senaste åren har Glada Hudik organiserat resor till Portugal, där man har ägnat en vecka åt teater, musik, dans och träning. Stina har varit där med sin familj varje gång. Det har varit fantastiska veckor, för hela familjen.

Nu har hon och familjen sökt bidrag från Bidragsstiftelsen för att kunna följa med även på nästa resa som går i september.

– Det är svårt att säga vad som är roligast. Allt är kul! Det är varmt och skönt, vi badar mycket i poolen och havet, man får träffa roliga människor! För mig är det den bästa veckan på hela året.

I framtiden vill Stina fortsätta att resa till Portugal, gärna i sällskap med pojkvännen. Hon vill också att han ska få en egen lägenhet i närheten så att de kan träffas oftare.

–Och så vill jag bli fotomodell. Och jobba med teater. Jag kan göra precis vad jag vill!

  • Fakta: Stina Knutsson bor i Småland och har därför kunnat söka bidrag ur en särskild fond, Bo Lagerqvists Stiftelse, som vänder sig till boende i Kronobergs län och har delvis andra kriterier för bidrag än Bidragsstiftelsens övriga fonder.