Förbundskapten servar budskap på tennisbana

Niclas var som vilken annan nittonåring som helst: levde ett aktivt liv med kompisar och flickvän, hockey- och fotbollsträning.

– Hockeyn var mitt liv och något jag ville satsa på. Drömmen om NHL fanns där, säger Niclas.

– Men så blev det så att jag förlorade min flickvän helt oväntat. Det kom som en total chock. Fast vi var så unga, jag var 19 och hon 17, kände vi båda att vi hade hittat rätt person i livet, vägen framåt var utstakad. Jag minns hur ambulansen körde till lasarettet utan sirener och utan brådska, det fanns inget att göra. Läkarna förklarade sen att även vuxna kan drabbas av ”plötslig spädbarnsdöd”, att hjärtat bara stannar, och det var vad som hände.

Period av kaos

Detta blev början på en period av kaos. Jag var helt förtvivlad, jag fungerade inte, jag sov inte och åt inte. Samtidigt måste ju livet fortsätta, trots det som hade hänt. Jag jobbade inne i Visby vid den här tiden och började tidigt på morgnarna. Så en morgon satte jag mig bilen för att köra till jobbet efter ännu en sömnlös natt. Jag måste ha somnat eller helt enkelt tuppat av på grund av utmattning.

Bilen gick av vägen, krockade med först en telefonstolpe och sedan ett träd. Niclas kastades ur bilen och bröt ryggen i olyckan. Han blev liggande i två timmar innan någon hittade honom och kunde larma ambulans. Niclas har vaga minnen från olyckan och från Visby Lasarett. Nästa minne är från uppvaknandet på Karolinska Sjukhuset.

– Läkaren kom in och berättade läget, att jag aldrig skulle kunna gå mer. Det var ännu en chock. Jag som hade levt ett så aktivt liv, nu skulle jag komma hem till Gotland i rullstol. Det kändes såklart för jävligt.

Idrotten vägen tillbaka

– Men så tänkte jag att jag ju inte bara kunde ge upp. Idrotten hade haft en stor plats i mitt liv tidigare, och jag tänkte att det finns ju idrott man kan ägna sig åt även om man sitter i rullstol. Så jag testade en massa olika sporter, men tyckte att allt var jättetråkigt.

Men bara året efter olyckan kom rullstolstennisen. Niclas testade och kände direkt att det var något som passade honom.

– En fördel med rullstolstennis är att man kan träna mot personer som inte sitter i rullstol. Det gör att det är lätt att hitta folk att spela med så att man kan träna mycket.

Det gjorde Niclas. Han tränade hårt och målmedvetet och det dröjde inte länge förrän han började resa ut i världen och tävla.

– Det var ett hårt schema, det fanns många tävlingar att delta i. Och ju bättre det gick desto mer ville jag ju spela.

Tenniskarriären tar fart

Men trots tennisen och framgångarna där blev livet tråkigt på Gotland utan hockeyn. Så Niclas flyttade från ”öjn”, först till Kalmar och sen till Stockholm. Han fortsatte med tennisen och blev proffs.

– Det gick väldigt bra och jag var nära att bli uttagen till Paralympics tre gånger: 1992, 1996 och 2000. Och då tänkte jag att jag nu när jag är så jäkla nära, då måste jag ju satsa allt! Jag sa upp mig från jobbet och började min satsning ordentligt år 2000. Det ledde till att jag blev uttagen till Paralympics i Aten 2004.

Bara att bli uttagen var en enorm seger, känslan av att vara där var fantastisk. Det fanns då kanske 20000 spelare i världen och jag var en av de allra bästa. Men redan i första matchen spelade jag mot världsettan och åkte ut. Snöpligt visst, men vaddå… Jag hade ju faktiskt tagit mig hela vägen dit!

Liksom basketkarriären

2005 blev jag uppringd av ett basketlag som frågade om jag var intresserad av att komma och testa. Det var roligt, för även om tennisen var rolig hade jag saknat lagidrotten. Jag började träna med dem och märkte snabbt att jag hade stor nytta av hockeyn och fotbollen från tidigare i livet. Jag hade bollkänslan, jag förstod spelet. Dessutom hade jag spelat mycket basket i skolan, så det var inte helt nytt.

Det ena ledde till det andra. Jag åkte på landslagsläger och därefter kom jag med i landslaget. Nu var jag med i två landslag! Det var tufft att satsa så hårt i två idrotter, och ingen av förbundskaptenerna var överförtjust, men jag gjorde det och presterade bra i båda.

2007 spelade Sverige EM-final och vann, enda gången det har hänt.

– Jag spelade halva finalen och kände att jag verkligen bidrog. Det var oerhört stort!

I och med EM-segern kvalificerade sig Sverige också till Paralympics i Peking 2008. Det blev andra gången i Paralympics för Niclas.

Tillbaka till Paralympics

Men 2013 lade Niclas av med elitsatsningen på både basket och tennis. Istället följde en annan karriär: som förbundskapten för rullstolstennisen och expertkommentator på Eurosport. Som förbundskapten kom han nu åter till Paralympics, i Rio 2016.

– En viktig del i mitt liv nu är att missionera för idrotten och särskilt för rullstolstennisen. Det är därför jag har sökt bidrag hos Bidragsstiftelsen, för att kunna köpa in ett par tennisrullstolar som ska finnas till hands för att folk ska kunna testa på ordentligt innan de gör den satsning det innebär att köpa en egen. Det är dyra grejor detta, säger Niclas.

Nu är målet att återigen komma tillbaka till Paralympics i Tokyo 2020.

– Senast hade vi bara med oss två spelare. Den här gången vill jag ha med mig så många som möjligt, men minst sex spelare: två damer, två herrar och två quadspelare så att vi kan spela både singel- och dubbelturneringarna. Och jag tänker inte ge mig, jag om någon vet ju att det går.